Haveribana ett.

Nervös var bara förnnamnet imorse.

Men i par med M hoppade vi i full utrustning från trean (svinhögt, jag hatar sånt), flöt som två flytbojer tills vi fick klartecken att dyka, sjönk som två bomber ner till fem meters djup, och sen började det.

Simma fem meter, sen byt utrustning med varandra. Komplett alltså. Luftpaket, mask, alles. Hur krångligt som helst, och idag hade vi på oss räddningsvästen och jag hade tagit av mig bly, jag flöt som en kork (som vanligt) idag med, svinjobbigt. När vi klarat av det efter mycket meck, så simmade vi genom ett trångt jäkla rör som stod upp. Man simmade alltså från botten rakt upp genom röret. Så trångt, jag kändes mig nästan som en bajskorv när jag äntligen pressades ut till toppen. Galet. Efter det hade vi förbrukat så mycket luft att det var bara att simma för att hämta ett nytt. Återigen byta utrustning alltså. Suck. Men det gick den här gången med. Genom ett rör till, sedan simma och växelandas genom bitmunstycket medan den ena hade blindmask på sig och den andra cyklop, där gäller det att lita på varandra. Gick bra.

Nästa moment: simma genom rockringar (så smal och graciös som man nu är…) och sedan genom en frälsarkrans. Jag säger det igen: g e n o m en frälsarkrans. I full dykutrustning. Suck. Av med pakethelvetet igen, pressa igenom det och sen kom stoppadkorvkänslan igen. Ta av fenorna, flyta upp stabiliserat och vågrätt (mhm, eller hur), tillbaka ner och sen tar man sin viga kropp och tar på sig fenora igen. På fem meters djup. I full utrustning. Arne 83 är nog vigare än jag. Fylla hink med luft, av med masken, andas i hinken, på med masken igen, skära av rep och binda knopar runt sig själv. Nästa gång jag ska skära av rep ska jag såga ett längre, jag hade ingen som helst aning om vad jag knöt för något. Sen upp.

det gick.

Vi överlevde.

Det var inte vackert, men det gick.

Utvärdering får vi imorron.

Så nu blir det nervöst imorron igen.