Dagens löprunda var 6km lervälling. Eller mer rätt, första kilometern gick på barkslingan men när vi svängde av från den så var det lera lera och åter lera. Med ett träsk i mitten.

Jag är kluven till löpningen. Jag är ingen bra löpare, det är för det mesta väldigt tungt och jag tycker sällan det är kul. Men lite sådär sakta men säkert har den smygit på mig, och trots lervällingen idag tyckte jag att det var kul. Så när jag stod i affären och valde tidning valde jag mellan fotosidans och runners world. Den senare var nog mycket för att få läsa om Charlotte Kalla och inspireras vidare. Jag tittar runt på lite bloggar av folk som springer, en del inför marathon, en del inför ultralopp och en del som transportlöper. Inspirerad blir jag och blir som vanligt otålig och vill själv kunna springa superlätt och superfort och helt obekymrat. Sen kommer jag ut i spåret (aka lervällingen) och det är tungt och långsamt och definitivt inte obekymrat och jag funderar på why why why, men ändå fortsätter jag. Märkligt. Sakta men säkert gnager den sig in och har nog fastnat ändå. Tanken alltså. Tanken på att jag ska nog kunna springa jag med.

Och ja, Bernie är med. För han är ju min accessoar här i livet och särskilt i skogen. Perfekt för dagens tisdagstema alltså.