Jag är kluven till löpningen. Jag är ingen bra löpare, det är för det mesta väldigt tungt och jag tycker sällan det är kul. Men lite sådär sakta men säkert har den smygit på mig, och trots lervällingen idag tyckte jag att det var kul. Så när jag stod i affären och valde tidning valde jag mellan fotosidans och runners world. Den senare var nog mycket för att få läsa om Charlotte Kalla och inspireras vidare. Jag tittar runt på lite bloggar av folk som springer, en del inför marathon, en del inför ultralopp och en del som transportlöper. Inspirerad blir jag och blir som vanligt otålig och vill själv kunna springa superlätt och superfort och helt obekymrat. Sen kommer jag ut i spåret (aka lervällingen) och det är tungt och långsamt och definitivt inte obekymrat och jag funderar på why why why, men ändå fortsätter jag. Märkligt. Sakta men säkert gnager den sig in och har nog fastnat ändå. Tanken alltså. Tanken på att jag ska nog kunna springa jag med.

Och ja, Bernie är med. För han är ju min accessoar här i livet och särskilt i skogen. Perfekt för dagens tisdagstema alltså.

Mycket spännande.

Men det betyder att dagens träning kommer göra ont för mig, total fokus på helgen.

Men det är då det är roligt, när det är hårt.

Why the nametag all over the pictures? I’m tired of people stealing them and using them on thei websites without paying or giving credit. Contact me for a price and we will have a discussion. Thankyou for not stealing them.

End edit.

Igår var det hemmammatch för mitt lag, LSDK.

Sista elitserieomgången, mot Polisen och Skäret.

Det var ett måste att inte låta Polisen vinna med för mycket, och det var ännu mer ett måste att vinna mot Skäret. Allt för att säkra platsen bland de fyra bästa lagen i elitserien och få spela SM om två veckor i Gävle.

Spännande alltså.

Målen ska sättas fast på bottnen.

Samling innan match.

Blå friboll.

Man får bara hålla i den som har bollen.

Det är ett väldigt strukturerat spel, även om det kanske inte alltid ser ut som det.

Vit friboll.

Straff för Polisen. En vit mot en blå målvakt. 45 sekunder. Action.

En match är 2*15 minuter med fem minuters paus för sidbyte.

Utsim för Polisen efter att Linköping gjort mål.

Det blev 8-2 för Polisen, ett bra resultat och Linköping spelade bra.

Uppvärmning inför andra matchen, nu är Linköping vita.

Tre domare dömer en match. En på land och två i vattnet, en med tuber och en som fridyker med spelet.

Uppladdning inför sista matchen. Nu måste vi vinna!

Man kan inte säga att det är en publiksport, men uppifrån femman ser man en del.

Byte. Avbytaren får hoppa i först när spelaren från vattnet kommit helt upp med kropp och fenor.

Och det gick!

Och det var skitkul.

Jag kan ju inte släppa uvrugbyn, så enkelt är det. Men både kickboxning och uvrugby? Nej det blir det inte, då blir det så splittrat och inget fokus på någonting.

Men en gång i veckan i bassängen, ingen kickboxning men att jag tar min inte så lilla rumpa och placerar den i spinningsalen med skiftet på mina lediga dagara, tillsammans med styrketräning, bodypump, innebandy och lite simning, så blir det nog bra iallafall det här.

Det ska ju i slutändan vara roligt att träna. Och jag är en uvrugbytönt, och kommer alltid att vara. Mer eller mindre.

Att börja jobba igen efter utbildningen innebar också att jag började träna ordentligt igen.

Först ett spinningpass, sedan ett styrketräningspass.

Igår hade jag lite lätt träningsvärk.

Igår på kvällen testade jag kickboxning för första gången, grymt kul, jag kommer fortsätta.

Idag säger jag ynk varje gång jag ens tänker på att röra en muskel i min kropp.

Skitkul att spela och träna, men träningstiderna suger.

Jag har träffat och lärt känna massor med folk. Skitkul, men jag måste resa och vara borta på helgerna för att träffa dom.

Jag vill inte komma hem mitt i natten när D redan har lagt sig. Jag vill inte åka bort på de helger som jag är lediga, jag vill spendera dom med D.

Jag jobbar som brandman och känner att jag inte får ihop det här riktigt. Jag behöver mer landkondition. Jag kan simma snabbt länge, hålla andan hyfsat bra och vattenfys är bland det roligaste jag vet. Tyvärr brinner det inte så ofta på fem meters djup. När jag nu klarat av räddningsdykarutbildningen känner jag att jag måste ta tag i min träning för att hålla i mitt yrke. För att orka med det. Löpträna kanske ni säger nu. Jovisst. Jag har testat att löpträna som komplement i ett år nu. Jag h a t a r det. Det är bara plågsamt och oerhört tråkigt, jag har skitsvårt för att komma ut och springa eftersom det aldrig lossnar och blir roligt. Jag styrketränar på jobb, vi spelar fotboll/innebandy, jag springer på bandet, vi går på spinning/bodypump/core/box, allsidig träning javisst. Men det räcker inte riktigt. Och nu måste jag nog offra det som jag tycker är roligast ändå för att vara rationellt tråkig och för att jag ska klara av det här yrket i många år till.

När jag tränade boxning var jag i mitt livs form. Så jag tittade lite på boxning. Och kom fram till att kickboxning, det borde ju vara dubbelt så roligt för då får man sparkas också. Och ringde klubben. Jag är välkommen ner på provträning i avancerade gruppen (som gammal boxare räknas jag inte riktigt som nybörjare, men jag får se om jag känner att det går bra att inte börja helt från scratch) på tisdag.

Jag längtar.

Nytändning är bra.

Det har varit kallt, jag var trött, sikten var dålig, vi åt lunch elva då frukosten fortfarande låg i magen och sen åt vi inte middag förrän 18, konstigt att magen la av? Nej inte det minsta.

Men vi har dykt, en haveribana och sedan testat luft från ytan.

Haveribanan var enkel den här gången. Två och två, dyk ner längs med linan, ta av helmasken, försök att inte svimma av det kalla vattnet som slår mot ansiktet som en käftsmäll, ta på cyklopet, andas i bitmunstycket. När båda gjort det tar den ena av sitt cyklop och släpper bitmunstycket och sedan växelandades man längs med en kätting som låg på botten. Seende ledde blind alltså. Vid slutet bytte vi och simmade tillbaka. På med helmasken, båda klara så steg vi långsamt upp igen. Inga problem alls, rätt rolig och alldeles lagom. Nästa steg är att öva på avvägningen så vi slipper åla oss genom dyn, men det kommer det kommer.

Övning två var att öva på luft från ytan och att ha radiokommunikation, det tyckte jag var rätt skönt att ha. Dyker man inte pardyk är man rätt ensam där nere, så vetskapen om att någon lyssnade på en medan man flåsade på som darth vader och som man kunde säga makrill till när man ville, det var lugnnande.

Alltså inte så spännande dyk egentligen, utan mer öva på att vara utomhus och dyka.

Och det är svinkallt att vara utomhus att dyka.

I september.

Skandal.

Jag hade räknat med en lång fin sensommarhöst eller vad man nu kallar det. Soligt och fint. Lite kyligt på kvällen men varmt på dagen. Men icke.

Det är m y c k e t under normal temperatur i hela landet och i synnerhet i hufvudstaden.

Typiskt.

Vi avslutade ju vårat sista pass i bassängen med en stafett. Fast den här gången jobbade vi inte i lag. Utan individuellt.

Ett varv runt i bassängen skulle våra 12kg’s viktbälten transporteras. 80 m blir det. Längs botten. Varje nerdyk är fem meter ner och fem meter upp.

Många dyk blev det, mjölksyran sprutade. Men det gick. Jag vart trea.

Av fyra.

Ännu en bana under vatten, två och två, göra moment som inte var alltför svåra, jobba tillsammans, krixet var att vi när vi kom till slutet på banan skulle vända, ta på oss två förtejpade masker och göra allting igen på tillbakavägen, fast utan att se! Lite småklurigt, men det gick och det gick bra. Luften tog ju dock slut innan hela banan var klar. Skönt tyckte jag nog ändå, för att simma genom rören med full utrustning är inte det behagligaste jag vet, det är väldans trångt. Så att inte hinna simma genom det utan att se, det gjorde inte så mycket. Fick ta några övningsrundor genom röret nästa dyk, fast med mask för att se för att vänja mig, och nu känns det bättre iallafall. Nåja, man kan ju inte vara duktig på allt och tycka alla moment är lätta.

Andra dyket öppnade vi dragkedjan på torrdräkten och hoppade i. Kluckkluckkluck sa det, kallt vatten strömmade in och vi sjönk som stenar. Sedan flöt vi upp igen, med rätt teknik kommer man upp, vajjar man lite så sjunker man igen. Roligt att testa!

Sen var det äntligen dags för hemfärd. Att sova borta fyra nätter i veckan är rätt tråkigt faktiskt.