att steka plättar halv tio en lördagkväll så det finns i kylen efter att man kört fylletaxi från bussstationen halv två på natten.

lånad från yoshiko314
att steka plättar halv tio en lördagkväll så det finns i kylen efter att man kört fylletaxi från bussstationen halv två på natten.

lånad från yoshiko314
Det som är jobbigast med hela den här utbildningen är att i åtta veckor bor jag måndag till fredag på ett vandrarhem. Skitrolig utbildning, jättebra mat, kul folk, superfräscht rum med egen toalett, tv med massa kanaler och tillgång till internet.
Inget att klaga på.
Men jag saknar D och monstret något ofantligt mycket. Vi är vana att vara ifrån varandra en natt eller två i veckan eftersom jag jobbar som jag gör, men nu har vi inte setts sen måndags morse. Det är fullt upp hela dagarna så man (jag) försöker skicka sms och ringa så fort jag kommer åt, men ska jag ringa måste jag gå ut på gatan, för i rummet finns det knappt täckning över huvud taget. Galet. Vi snackar om kungsholmen, mitt i hufvudstaden och ingen mobiltäckning.
Alltså blir det värsta projektet att stå/sitta/ligga rätt i rummet för att få till på en rosslig och knackig mobillinje och högtalartelefon så man ser om plupparna försvinner för att säga godnatt.
För att säga godmorgon.
För att säga att jag saknar dig.
För att säga att jag älskar dig.
Jag har fullt upp.
Helgen har spenderats görandes ingenting med finastevackraste D och monstret. Det var sjukt skönt och väldigt välbehövligt.
Eller, görandes ingenting, vi har attacktittat på OS, D följde h e l a linjeloppet för damer (OS-silver, grattis Emma!) under viss klagan eftersom hon inte kunde förståååå hur jag kunde titta på något så tråkigt. Det var dock jag som sov en stund under mitten av loppet och D som satt fängslad i tre och en halv timme. Sen har vi tittat på simning, handboll, gymnastik, rodd, basket, fotboll, ja ungefär allt som har visats på svt’s båda kanaler. Underbart.
Imorse tog vi oss alla upp tidigt som attan. Jag har semester, men har inte gått upp såhär tidigt så här många gånger på väldigt länge. Sen tog jag med mig monstret ut på en lätt löptur på sex kilometer i skogen. Vi gick lite, joggade lite, sprang lite, skvätte massor med lera, gick lite, sprang lite, rusade lite, joggade lite, ramlade över varandra lite, och det gick hur bra som helst. Lycka. Löpningen är fortfarande det tråkigaste som finns att göra träningsmässigt, men har man sällskap av en liten hund som driver på en blir det helt klart trevligare.
Idag har jag alltså redan ätit frukost, kört D till jobb, sprungit en runda, ätit mellanmål och tittat på styreklyft och Frida Svensson i rodd. Underbart.
2 år.
Helt underbart.
Puss habibi.
♥
Och jag kan inte sova.
Bernie snarkar på i sin hörna, jag är inte ens i närheten av trött.
Jag har glömt hur man sover själv, det ska ligga en varm kropp bredvid mig, så är det bara.
suck.
Efter en dag själv på soffan med photoshop känns det väldigt bra att min lilla familj är tillbaka igen. Sen spelar det ingen roll att de sover i varsitt hörn av rummet, att den ena lägger mökar så jag svimmar och den andra snarkar på, det är min lilla familj och de är hemma igen.
Känns alldeles varmt och skönt i hjärtat mitt.