Det här lilla pyret har världens coolaste mamma, Johanna som jobbar som brandman. Vi kämpade oss genom räddningsdykarutbildningen förra året och sågs igen först förra veckan i Sundsvall. Pyret blev ompysslad av hur många som helst av tjejerna så det där med coola, tuffa kvinnliga förebilder behöver hon inte lida någon brist på, den saken är ju säker.
I veckan var jag tillsammans med Sara och 34 andra heltidsanställda kvinnliga brandmän uppe i Sundsvall på en nätverksträff.
Som förra gången var det intressant, inspirerande och lärorikt, och framförallt skitkul att träffa alla andra och diskutera hur man har det på de olika stationerna runtom i landet. Vi har bland annat pratat om jämställdhet, fyskrav, graviditet, omklädningsrum, ätstörningar, lyssnat på Emma Igelström, ja helt enkelt lyssnat och diskuterat i dagarna två.
Vad jag inte är överens med min kamera är inställningarna inomhus, och vid högt iso blir det för brusigt, men det är i princip det enda dåliga med kameran, men det är riktigt tråkigt.
Utsikten från hotell Södra Berget är inte dålig, tyvärr låg dimman oftast tät.
Redovisning av grupparbete
Malin, Mona och Caroline som är HkBm och jobbar aktivt för att alla ska ha det lika bra
I Sundsvall var det både snö, dimma och rimfrost, lite annat än på slätten, så jag frös!
Fototrissen den här veckan är på temat: så här ser det ut där jag är idag.
Idag är en sanning med modifikation, men i tisdags var vi på bilskroten och övade losstagning, mycket kul.
Nu är det på tapeten igen.
Suck.
Ja om oss kvinnliga brandmän igen.
Det skrivs genast ett gäng blogginlägg som är väldigt negativa (jag tänker inte länka, jag orkar inte lägga energi på idioter) och det pratas om att de är livrädda för att inte bli släpade ut ur sin brinnande lägenhet. Jag vill inte ens tänka på diskussionerna som pågår ute i stugorna och på arbetsplatserna.
Och jag blir bara så trött.
Jag har jobbat som brandman sen januari 2006 nu. Snart tre år. Innan dess pluggade jag i två år för att bli brandman. Fem år sammanlagt och det slutar aldrig vara en kamp för att bevisa för folk både inom och utanför kåren att jag har fått mitt jobb för att jag klarar av det. Jag klarar de krav som ställs på mig årligen för att få jobba i Linköping. Jag klarade testerna när jag jobbade i Landskrona. Annars hade jag inte fått jobba i någon av de här städerna.
Och ja, det är samma tester för tjejer som killar som för invandrare som för hbt som för hundar. Ska du bli brandman gör du samma tester som alla. Det är bara det att det är fritt fram för stationen att välja vad de tycker en brandman ska klara och kunna och visa på de här testerna.
Det som det hela handlar om är att de (storstäderna) tänker se över sina tester. Är det vettiga tester? Är det relevant att kunna hoppa två meter i stående längdhopp? Är det viktigaste en brandman ska kunna att spela bänkpress?
Är det inte viktigare att man orkar bära slangkorgar? Att man orkar bära sig själv i full utrustning plus lite till upp fem våningar och sen orkar arbeta när man väl kommit upp för då har insatsen bara har börjat? Att man orkar rulla ut slang för att sedan flytta den och rulla ihop den igen? Är det inte viktigare att man tillsammans med sina kollegor kan lösa de sjutton miljarder olika sorters uppgifter som man kan larmas ut för? Att man kan ta hand om en svårt skadad person med hjälp av ambulansen? Är det inte viktigare att man passar in i gruppen och fungerar socialt? Att vara brandman handlar om så mycket mer än att bära personer ur brinnande byggnader, rökdykning är en så litenliten del av vårat arbete. Självklart ska det vara som så att den gången man har turen att jobba när det faktiskt brinner: då ska man orka med vartenda moment, så är det bara. Om det så handlar om att springa upp 5 våningar med fullutrustning eller släpa slang i flera mil på en skogsbrand som håller på i flera dygn, det spelar ingen roll, du ska orka det.
För att klara av det behöver man inte vara bäst i världen på bänkpress. Man behöver vara vältränad, javisst, men ingen superhjältestark person. Och som vanligt så glöms det ju bort i debatten att man är en grupp på minst fem (5) personer som åker ut på larmen. Minst alltså. Man är två stycken som rökdyker, händer det något med ens kollega när man är inne, man ropar nödläge, då kommer vartenda ledig brandman i länet komma inrusande för att hjälpa till. För så är det. Man jobbar i grupp, man hjälps åt. En rökdykledare e n d a uppgift är att supporta brandmännen som är inne och rökdyker och kunna undsätta dom och komma in och hjälpa till om något händer. Men det tar man aldrig upp i diskussionen, fast det är så det fungerar ute i verkligheten.
Jag tycker det är bra att man ser över testerna. Vad är det man söker, att titta på en helhetsbild och se vad en person tillför till gruppen så länge minimikraven klaras av. För det är klart att det ska ställas krav, det görs det ju på alla jobb. Men att man tittar över vad och varför man egentligen har de tester man har, det är bara vettigt. Man måste ju se till vad det faktiskt är man ska göra.
Nu har jag skrivit det här inlägget till och från en bra stund, och jag har lugnat ner mig. Men det är ju kommentarerna runt rubrikerna att nu ska det bli lättare för kvinnor att bli brandmän som gör att det blir jobbigt för oss tjejer som klarat de tester som finns runtom i landet, för det är inte så att de är dåliga tester, eller lätta tester. De är bara annorlunda. Mer relevanta skulle jag vilja säga. Och ja, det finns tjejer som klarar storstadstesterna. Men det kan vara så att de inte vill jobba som enda och första tjej i en av storstäderna. För att vara den enda och den första, det är sjuhundra gånger tuffare än testerna i sig. Tro mig.